Intervju med supermedlaren Rune Larson om Industriavtalets och märkets betydelse

Sidan senast granskad/uppdaterad: 2011-11-28
2011-11-28

Under avtalsförhandlingarna pratas de mycket om ”märket”. Vad är egentligen ”märket” och vad spelar det för roll i avtalsrörelsen? För att svara på det frågar vi Rune Larson, under tjugo år förhandlingschef i TCO-S, senare ledamot i den så kallade
Rehnbergkommissionen, som var en viktig del av arbetet som till slut ledde fram till Industriavtalet, och som varit medlare i många år.

Hur skulle du förklara vad märket är för någon som inte talar ”avtalssvenska”?

- Märket är egentligen en samhällsekonomisk norm som är svaret på frågan ”hur mycket löneökningar har samhället råd med?” En norm för lönebildning har eftersökts egentligen sedan andra världskrigets tid. Under 1960-talet satte staten löner för de offentliganställda efter vad industriarbetarna fick. På 1970-talet tyckte PG Gyllenhammar att de offentliganställda skulle få samma löneökningar som vad industriarbetarna fick året innan. I och med Industriavtalet 1997 har vi börjat tala om ett ”märke”. Jag ser det som att industrins parter fått ett ansvar av omgivande samhälle – regering, riksdag, de andra arbetsmarknadsparterna – att genom förhandlingar ta ett ansvar för att sätta löner som samhället har råd med. Att öka lönerna så att det blir riktiga löneökningar som inte äts upp av inflation eller devalvering.

Hur viktigt är märket för svensk lönebildning?

- Svaret på den frågan ligger i den proposition som ligger till grund för Medlingsinstitutet. Propositionen ligger till grund för Riksdags beslutat år 2000 att det märke som industrin sätter ska vara vägledande för resterande avtal. Faller märket –faller normen – så faller den lönebildning vi har i dag. Alla måste respektera detta. Gör man inte det, så kör man sönder systemet. Och det här systemet är det enda som funkar. Det är inte i första hand en lönepolitisk fråga, det är en samhällsekonomisk fråga. Arbetsgivarna har alltså inte bara ett ansvar gentemot sina företag, och facken har inte bara ett ansvar gentemot sina medlemmar; de har ett större samhällsansvar.

Hur hårt ska parterna försvara märket, tycker du? Vi möter ibland frågan ”Spelar det egentligen någon roll om vi får en eller ett par tiondelar över märket?” Spelar det roll?

- Den frågan disponeras av de som träffat avtal och satt märket. Men jag skulle säga att det är självklart att de inte accepterar att nivåer sätts över de nivåer som man kommit överens om. En del av märkets konstruktion är att tvinga fram dialog och samordning inom de båda förhandlande sidorna. Skulle ett arbetsgivarförbund vilja ge mer eller mindre måste den diskussionen tas med industrins arbetsgivare. Skulle ett fackförbund kräva mer än industrin måste den diskussionen tas med facken inom industrin. Industrins parter har ett särskilt, av staten, utpekat ansvar. Detta måste respekteras av alla parter.

Vad ser du för risker om svensk lönebildning inte skulle respektera märket? När alla efterföljande parter sätter avtal som ligger högre än märket?

- 1970-1990 hade vi en pris/lönespiral, som innebar att Sverige riskerade att prisa sig ur den internationella marknaden. Olika regeringar ansåg sig tvingade att genom sex devalveringar med sammanlagt 41 procent sänka värdet på den svenska kronan. Resultatet för löntagarna blev noll i reallöneökningar. Nu har vi haft reallöneökningar under 15 år. Detta skulle inte varit möjligt utan Industriavtalet! Skulle märkets funktion eroderas, och vi får inflationsdrivande löneökningar, kommer staten på nytt tvingas agera. Skulle man alltså genom avtal köra sönder samhällsekonomin, så skjuter arbetsmarknadens parter sig själva i foten.

 

Länk till sidan: